Pappa älskar mig inte, i varje fall säger han aldrig det.
Jag funderar på att fråga om han ens vill ha mig. Vad jag än gjort har han aldrig sagt de tre orden. Idag tiggde han till sig en kram. Han frågade inte utan bara slöt mig i sin famn. Jag vet, man gör inte så mot sin pappa, men jag vill inte bli tvångskramad, så jag skrek: släpp.
Han släppte tvärt och sa: förlåt då.
Han vet inte hur jag mår. Han vet inte att jag har konstant ångest.
Jag är deprimerad.

Jag har haft hjärntumörer.
Den ena fick jag när jag var mellan ett och två år.
Den tog min syn. Den tros ha börjat redan när jag låg i livmodern, men de vet inte.
Jag blev blind genom att tumören flätade in sig i min synnerv. Till sist dog min syn. Tragiskt, men jag minns inget. Det bidrog till ångest och skräck hos mig när jag inte såg ett jävla skit. Jag behandlades varje vecka med cellgifter långt efter att cancern dött.
Den andra kom när jag fyllt 5 år.
Den minns jag allt av!
Jag spydde, hade smärtor från helvetet, som i magen, armar ben och huvud fortfarande existerar om man klämmer trycker och rör vissa punkter.
Nerverna minns. Behandlingen avslutades året jag fyllde åtta.
Jag spenderade halva mitt liv på sjukhus!

Natt som dag, mörkt som ljust, tänker jag lycklig och kär, att ditt namn mitt hjärta bär. Älskar dig så himla mycket, du är precis i mitt tycke.
Älskar dig så, säger det då och då.??????