Har ångest. Jag vet inte varför. Det är en oförklarlig oro medföljd panikångest sant självhat.
Och jag vet att det går över om jag hör min pojkväns barma röst uttala: jag älskar dig. men han sover och skiter just nu i mig.
Bara han älskar mig när han vaknar.?

Egentligen ska jag inte klaga, jag har pojkvän, som jag älskar, och han älskar mig.
Men jag saknar honom så fruktansvärt. Vi kan inte ses.
Pga en händelse är det snart fyra månader sen vi sågs.
Jag gråter på natten, för att det gör ont, så jävla ont.
Så, älskling om du läser det här, säg att du älskar mig. Tack, älskar dig!

Martin Timell!
Vem fan är du?Exakt vad sysslar du med? Sexuella trakasserier, homofobiska uttalanden, rasism?
Mot kolegor?
Mot människor?
Jag gillade dig. Jag älskade dig och jag skrattade åt dig på Time Out.
Det har jag slutat med. För jag har ingen lust efter vad du gjort.
Din bror Anders har precis blivit pappa. Du är farbror.
Tänker du göra det mot denna lilla flicka?
Ska du visa din penis för henne, le och säga: den här är fin, eller hur?
Be om ursäkt hjälper inte! Du förtjänar straffet du fått.

Finns en sak jag kan lova. Dör du, dör jag.
Blind deprimerad och förälskad, det är jag det.
Man kan inte ersätta dig T. Det går inte.
Älskar dig T!

Jag har aldrig riktigt kunna tänkt att jag älskar dig. Men det gör jag.
Ikväll ska du få kärlek. Du fina älskade man som gjort att jag finns.
Jag älskar när du kramar mig. Jag älskar när du snarkar i min famn. Jag älskar din mat. Jag älskar din kropp.
Tack. Tack för att du fyller mig med lycka.
Älskar dig pappa!

Det började med att jag sov dåligt inatt.
Deprimerad som jag är hade jag ångest natten igenom. Jag grinade.
Så skulle jag då upp. Givetvis var det för jävligt.
Så kom problemet som tog luften ur mig. Jag låste mitt simkort.
Ja kära läsare, det fick mig må piss. När jag väl kunnat låsa upp simkortet så hamnade jag i ett svart hål.

Pappa älskar mig inte, i varje fall säger han aldrig det.
Jag funderar på att fråga om han ens vill ha mig. Vad jag än gjort har han aldrig sagt de tre orden. Idag tiggde han till sig en kram. Han frågade inte utan bara slöt mig i sin famn. Jag vet, man gör inte så mot sin pappa, men jag vill inte bli tvångskramad, så jag skrek: släpp.
Han släppte tvärt och sa: förlåt då.
Han vet inte hur jag mår. Han vet inte att jag har konstant ångest.
Jag är deprimerad.

Jag har haft hjärntumörer.
Den ena fick jag när jag var mellan ett och två år.
Den tog min syn. Den tros ha börjat redan när jag låg i livmodern, men de vet inte.
Jag blev blind genom att tumören flätade in sig i min synnerv. Till sist dog min syn. Tragiskt, men jag minns inget. Det bidrog till ångest och skräck hos mig när jag inte såg ett jävla skit. Jag behandlades varje vecka med cellgifter långt efter att cancern dött.
Den andra kom när jag fyllt 5 år.
Den minns jag allt av!
Jag spydde, hade smärtor från helvetet, som i magen, armar ben och huvud fortfarande existerar om man klämmer trycker och rör vissa punkter.
Nerverna minns. Behandlingen avslutades året jag fyllde åtta.
Jag spenderade halva mitt liv på sjukhus!